Flatheten i Sverige och partierna, fy fan.

ANNA DAHLBERG

Norge larmar, vi rycker på axlarna

Tystnaden är oroväckande.

Jag talade nyligen med en förskolelärare i ett av de 53 bostadsområden i Sverige som polisen har listat som utsatta. Hon berättade att måndagar ofta börjar med att ta hand om skärvor från helgens krossade glasrutor. Skadegörelse i och kring dagiset har blivit vardag. Det är inte bara dagispersonalen som har blivit van vid en orimlig situation. Hela samhället tycks rycka på axlarna åt utvecklingen mot laglösa enklaver i Sverige, där kriminella dikterar villkoren. Stenkastningar och bränder blir knappt notiser längre.

Utländska tv-bolag har åkt hit ända från Australienför att rapportera om Rinkeby, men här hemma har varken medier eller politiker gett frågan någon större prioritet. ”Surrealistiskt sändning av Aktuellt, man rapporterar om en ort 15 min ifrån studion med material från Norge”, skrev riksdagsledamoten Hanif Bali (M) i en träffande iakttagelse på Twitter i veckan.

Journalister borde hojta om hot mot yttrandefriheten när reportageteam motas bort. Feminister borde fördöma de självutnämnda moralpoliserna. Antirasister borde kräva samma trygghet för människor i utanförskapsområden som för andra i Sverige.

Men engagemanget har som sagt varit svalt. I det tysta har vi accepterat framväxten av parallella samhällen, där andra normer och regler gäller än i det övriga samhället. Utanförskapsområdena har blivit lämnade åt sitt öde. Det centrala tycks ha varit att inte ”svartmåla förorten”; bilden har blivit viktigare än verkligheten.

Det vi ser är resultatet av en migrations- och integrationspolitik utan konsekvenstänkande. Det har inte funnits någon plan för hur lågutbildade från Afrika och Asien ska komma i arbete. Det har inte funnits någon idé om var nyanlända ska bo. Och det har inte funnits någon strategi för hur polisen ska kunna garantera säkerheten i utsatta förorter.Det har bara blivit som det har blivit. Ingen är ansvarig eftersom ingen har axlat något ansvar.

Så kan det inte fortsätta. Efter höstens historiska flyktingvåg kommer pressen på dessa områden att öka ytterligare. ”Under 2014-15 hade Sverige det högsta inflödet av asylsökande per capita som någonsin har uppmätts i ett OECD-land”, skriver OECD i en färsk Sverige-studie.

Segregationen och trångboddheten kommer att förvärras samtidigt som kristecknen inom polisen blir alltmer uppenbara.

Det är en farlig kombination: bostadsområden utan hopp och en rättsstat på reträtt. Jörgen Ohlsson, ställföreträdande polischef på Järvafältet, beskriver för mig hur polisen bokstavligen jagas bort av gängen med jämna mellanrum.

Trots alla vackra ord om att polisen ska satsa på dessa utanförskapsområden – nu senast projekt ”Mareld” – syns än så länge inga spår av detta i verkligheten. Den utlovade polisstationen i Rinkeby, exempelvis, dröjer till år 2018 och antalet poliser i området är på tok för litet. Den lilla numerären tunnas dessutom ut av ständiga kommenderingar till exempelvis konserter och fotbollsmatcher.

Resultatet är förödande. Polisen har ingen chans att förverkliga de mål de har satt upp om att minska kriminaliteten och öka tryggheten. ”Jag ser ingen ljusning. Det är ont om poliser överallt i samhället. Jag skulle vara jätteoroad om jag var den breda allmänheten”, säger Ohlsson.Vi har alltså alla ingredienser för ökad social oro i samhället, men inga svar på hur problemen ska lösas. Det borde oroa Stefan Löfven och hans ministrar. I stället för att gömma sig bakom nostalgiska slogans om den svenska modellen borde regeringen dra upp en plan för hur denna historiska utmaning ska mötas.

Här är ett förslag till hur en sådan strategi skulle kunna se ut:

• Stärk polisen. Det krävs fler poliser, övervakningskameror på brottstyngda platser, skärpta straff för unga, jourdomstolar och slopad mängdrabatt på brott. Ungdomar som ägnar sig åt att kasta sten och sälja narkotika måste veta att det blir en snabb samhällelig reaktion. Straffriheten måste upphöra.

• Inför låglönejobb. Inget annat västland har en så liten andel enkla jobb (5 procent) och så stor flyktinginvandring som Sverige. Utanförskapet är inget hokus pokus, utan en logisk följd av denna motsättning. Det försöker vartenda expertorgan upplysa Sverige om.

• Stäng skolor i fritt fall och ge Skolinspektionen i uppdrag att hjälpa problemskolor.

• Inför en nationell samordnare för utanförskapsområdena. Det finns ett stort behov av att samla expertis och erfarenheter på riksnivå.

Utanförskapsområdena ligger inte utanför Sverige. Detta är Sverige. Det är här yttrandefrihetens gräns testas, kvinnors och minoriteternas rättigheter prövas och vi ser effekterna av en rättsstat som har dragit sig tillbaka. Bristen på lag och ordning är först och främst ett svek mot alla som bor och verkar i dessa områden. Men reträtterna definierar också oss som land. Det kommer att krävas både ett krismedvetande och en kraftsamling för att bryta denna utveckling mot parallella samhällen. Dessvärre tycks Stefan Löfven och hans S-MP-regering sakna förmågan till något av detta.

Annonser

Om Roggan

En som är född -56 som alla andra kändisar *L*. Haft diabetes sedan 6 års ålder. Har fått komplikationer av min diabetes. Kommer att blogga om min diabetes.Tre barn samt tre barnbarn, en pojke och flicka. Samlare på Eric Clapton. Älskar musik, E.C. samt melodiös hårdrock. Kan inte vara utan mina talböcker. Kommer att lägga ut mycket om melodiös hårdrock.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s